Tiden står stilla och allt runtomkring verkar som en dimma. Varför blev det så här morfar, varför togs du ifrån oss. Vi som älskar dig såsom jag vet att du älskar oss. Jag förstår det inte, jag vill inte förstå. Du har inte fått leva som du så väl förtjänat att få göra under så många år. Du har kämpat så hårt dom senaste åren, när jag sett dig i ögonen har du varit plågad många gånger.

Den stress du levt med hela tiden, bara att åka till affären har krävt en sådan nogrann planering för att din mage inte tillätit dig till annat. Alla födelsedagar som du kämpat för att ens kunna komma på för all oro och smärta du haft. Oron att ställa till det för oss andra, bara ha tillgång till en toalett inom sekunder då din mage inte fungerat och skammen för det du måste haft.

Orken att sitta ner och bara vara med, Alla mediciner du tvingats ta för att leva. Alla komplikationer du hade med allt på senaste var inte mänskliga, du förtjänade inte det. Jag vet att du kämpade hårt för att orka leva, alla våra samtal där vi försökte muntra upp dig och påverka dig att tänka positivt. Hela tiden en kamp mellan hopp och förtvivlan i så många år nu. Vi trodde hela tiden att du skulle komma igen och bli bättre, när du blev lite bättre och du fick upp hoppet lite lite igen så togs det bort lika snabbt som dt infann sig av ett nytt bakslag. Morfar du gick rond efter rond utan att få vila. Men du stod ändå kvar.

Du sa att du var svag och inte orkade mer, jag påminde dig alltid om att du var så tuff, att du klarade allt.Jag och familjen fick påminna dig om att du var en kämpe, att du klarat så många hårda smällar och att du alltid rest dig och kommit igen. Att du var så viktig för familjen och att inte det skulle funka utan dig. Du var så viktig för mig morfar, jag har alltid sett upp till dig. Den enda mannen i mitt liv som jag sett upp till, det har alrig funnits en far i mitt liv förutom du morfar. Vi hade våra oense stunder, men du var alltid så fin i slutet om du hade fel. Du brukade alltid be om ursäkt om du inte hade rätt. Du var så gullig när du bad om ursäkt, så öm och snäll så man kunde ju inte vara arg på dig längre heller.

När jag var liten så tog du hand om mig och brorsan som en riktig pappa. Du lekte med oss och skojade med oss. Du fanns för oss och vi tyckte vi hade snällaste morfarn i hela världen. Alla fina stunder vi har haft tillsammans morfar, det kan ingen ta ifrån oss. Allt var så ljust med dig, sen kom sjukdomarna och tog över mer och mer. Jag vet när du fick cancer då dom fick ta bort nästan hela näsan på dig. Du hade en fin näsa och du var en stilig morfar, jag tror det förändrade dig lite när hela ditt utseende blev förändrat. Kanske lite mer att du tappade gnistan på något sätt efter det.

Sen kom resten av alla sjukdomar under åren. Muskelsjukdomen som gjorde dig trött, din tarmsjukdom som fick dig att inte kunna ta dig utanför dörren mer än nödvändigt. Ögonsjukdomar och diabetesen som tog ner dig ännu mer. Jag blev så rädd när du ramlade första gången och du var så yr, vi fattade ingenting. Sen kom tiden när du fick börja gå med blöja på dig, jag vet att du skämdes i början, det var inte så du hade tänkt dig att det skulle bli. Jag var så ledsen för din skull redan då. Jag vet jag tyckte det var hemskt att du skulle ha en blöja på dig. Det var inte värdigt dig. När din egen son dog den där hemska septemberdagen, när vi var på sjukhuset och jag såg dig gråta som ett barn och all sorg som följde, det tog så hårt på dig min älskade morfar. Men du stod upp när det var svårt att stå fortfarande, det gjorde du för du var inte den som la sig ner. När du tappade allt ditt fina hår som var så tjockt och fint. Dina naglar lossnade och ingen visste vad som hände.

Det kändes som någon tog bort ytterligare en bit av dig, du behövde inte ens raka dig som en man längre. Du var en man rakt igenom men dina manliga attribut förföll och även då stod du fortfarande kvar. Du svullnade i benet och fick missfärgningar så det såg ut som du hade kallbrand, din fot såg hemsk ut. Ingen hade svar ingen kunde göra något för dig trots att vi försökte få svar. Du tog det med ro fortfarande, fast du hade stunder med ångest. Det vet jag att du hade en hel del, den ångest och att sakta men säkert vara i ständig förändring mot det sämre. Alla experiment med olika mediciner för din mage och alla olika läkare som intalat dig att du inte behövde operera bort din onda tarm. De matade dig med kortison i nästan 20 år i kraftiga doser, din ryggrad höll inte längre och den löstes upp så du fick sådana smärtor som ingen kunde ta bort.

Du blev mer och mer sängliggande och förtvivlad. Snarstucken och vresig var du mellan varven, för du orkade inte så mycket mer. Men ändå kämpade du och förstod om du gjorde fel. Du var så klar i huvudet och smart så det kändes inte som du var så gammal som du var. Du var allas älskade morfar hela tiden oavsett. När du fick för dig en sak då skulle det gå fort fort fort. När du ville ha hjälp med något i trädgården eller huset. Du var alltid lagomt stressad då ringde och frågade när, när kommer du och hjälper mig. Det måste nog göras snart detta =) Du var alltid så nöjd med oss barn när vi hjälpte dig och berömde oss alltid och betraktade jobbet vi gjort med stolthet i blicken. Det var som att du hade gjort det själv på något sätt. Du hade din knep för att övertala oss att komma och jobba för dig, senast så skyllde du på mormor att hon så gärna ville ha häcken klippt till helgen.

Det skulle vara fint den helgen så mormor hade pratat så mycket om detta. Du fick lite extra energi när jag hjälpte dig med häcken när det var klart. Det var så skönt att se det hos dig, jag ville egentligen inte ha betalt för att kunna hjälpa dig och momor, men följde jag inte med till endera kontoret för att göra upp betalningen eller som senare år när du inte orkade annat än att ha sovrummet som kontor där du spenderade din tid för det mesta så blev du så upprörd om jag inte ville ta emot dina pengar.

Jag vet senast för någon månad sen när jag och du låg och filosoferade bredvid varann i sovrummet. Jag frågade dig om du visste hur många delningar i takplattorna det fanns. Och det visste du såklart. Jag tror det var 16 stycken om jag inte minns fel och det visste redan du. Du sa att du visste hur allt i detalj såg ut i sovrummet för du hade inte så mycket annat att göra på senare år. Jag blev glad att du även försökte reflektera över ditt liv som tidsfördriv. Du funderade mycket du morfar, sådan var du. Du tänkte på alla i familjen och du försökte överkomma alla smärtor med fina minnen som du tänkte tillbaks på. Alla fina minnen och roliga saker du gjort i ditt liv det tänkte du på ofta in i det sista. Du försökte överkomma verkligheten genom det, jag vet att du ansträngde dig så hårt för att orka med den verklighet du levde i. Du ville inte alltid ta till dig vad vi sa var ditt bästa, du ville ha din mat som du brukade äta. Stekt mat var din favorit. Lagrade ostar feta pålägg med luftigt bröd. En öl till maten och dela en flaska vin med mormor på helgen. Eller en snaps då mådde du fint =) Fast du egentligen hade svårt att njuta av detta då din kropp inte tillät det så gjorde du det som om det var det godaste du kunde få, det enda som gav dig en smak av livet som du kunde smaka på nu förtiden då du aldrig kunde göra något annat då din kropp inte tillät dig. Det var så upp och ner på slutet, alla sjukhusvistelser du fick och när ambulansen hämtade dig till sjukhuset och du höll på att glida ifrån oss.

Du fick ligga på sjukhuset och varje gång höll du på att försvinna. Du fick återigen chansen att komma tillbaks och alla fick nytt hopp. Varje gång du åkte in togs det bort och varje gång du fick komma hem kom en liten glimt av nytt hopp återigen tillbaka. Jag var så rädd för några månader sedan då du precis kommit tillbaks ifrån att dö och skulle vila upp dig på behandlingshemmet. När sköterskan ringde och sa att du var på väg in till sjukhuset igen, det var högtid och du skulle få komma hem och fira den med oss andra efter lång tid på sjukhuset. Bara några dagar till nu på behandlingshemmet så skulle du få komma till oss. Så blev det inte.. Du kördes i ilfart in och jag mötte dig på akuten halvöd och uttorkad. Ditt hjärta skenade iväg och du hade fått en obotlig maginfluensa på toppen av allt annat. Jag fattade ingenting, du var så svag igen och du kräktes hela tiden. Du och jag kämpade i flera timmar på akuten för att alla läkare och sköterskor var så upptagna med att gå igenom prover för att få fram ett svar på vad som hänt. Spykopparna tog slut och du orkade inte ens hålla ditt huvud uppe. Jag hjälpte dig så gott jag kunde då ingen annan fanns där. Ingen hade tid med dig älskade morfar.

Du var så rädd och all din smärta var så fruktansvärd. Jag försökte lugna dig och försökte övertala dig att andas så du fick syre. Jag försökte övertala dig att din puls blev bättre, den pendlade upp och ner och du var så andfådd. Du hade inget annat än galla att kräkas och det kändes som du gick sönder när jag höll ditt huvud som var så bräckligt. Jag smekte din kind och ditt huvud och sa att kämpa nu morfar du övervinner detta, du är hård som sten morfar, ge aldrig upp. Familjen klarar sig inte utan dig du måste kämpa. Du fick ta alla möjliga prover och till slut skickade dom dig till hjärtavdelningen. Du fick mediciner för att sänka din puls men ingen visste vad som hänt forfarande. Beslut togs att du skulle röntga dina lungor och jag och brorsan följde med då dom skjutsade dig på bår till korridoren utanför röntgensalen. Där fick vi vänta och vänta, minuter kändes som timmar och återigen tog spypåsarna slut. Vi återanvände dom då du inte fick upp mer än galla och till slut fick du komma in. Jag var livrädd att släppa in dig och vänta utanför för jag var inte säker på att du skulle komma ut levande. Du kom ut och vi fick återigen vänta och vänta. Ingen kom för att hämta dig, vi försökte övertala personalen att skynda sig på och så du kunde få komma tillbaks till hjärtavdelningen. Vi torkade dina läppar som inte vart annat än slemmiga efter dina kräkförsök. Tillslut tog vi saken i egna händer och körde upp dig till hjärtavdelningen igen. Det fick vi tydligen inte men det gjorde vi och det kändes som en lättnad när vi fick tillbaks dig till avdelningen som kunde hjälpa dig med ditt hjärta.

Provsvaren kom dagen efter och du had en en bakterie som hette kalici. En elakartad maginfluensabakterie som var kronisk. Du fick ligga i karantän i flera veckor och vi kunde efter flera veckor då du stabiliserat dig och risken för smitta bedömdes som lägre få återse dig igen. Du var så svag morfar. Uttorkingen ledde till att ditt hjärta började gå i otakt och du hade hög feber och pulsen var fortfarande skyhög. Flera veckor låg du så, med oregelbundna hjärtslag och hög feber. Det tog ut sin rätt, ingen visste om du skulle bli stabil nog för en elkonvertering så du kunde få normal hjärtrytm igen. Ingen visste riktigt varför du hade feber och hög puls. Tillslut fick du medicin mot ett virus i din kropp och du började få ner pulsen och febern gick ner. Du kom tillbaks till oss återigen. Ingen trodde det var sant när du som egentligen skulle dö av den påfrestning du utsatts för nu återigen kom tillbaks till oss. Vi fick välja om du skulle få komma tillbaks till behandlingshemmet men vi tvärvägrade. Det kändes lika gärna som att du skulle dö om du återvände dit. Det första vi gjorde när du kom dit var att informera om att du hade legat för döden innan du kom dit med komplikationer av alla dess slag, de nickade och var så förstående och försäkrade oss att de hade din sjukhusjournal med alla fakta dom behövde för att du skulle få tillfriskna i lugn och ro. Hämta dina krafter igen, få träna att kunna delvis gå igen. Så var inte fallet, det som dom gjorde kan jag aldrig förlåta. En patient i intilliggande rum hade någon slags magsjuka i ett dygn innan du min älskade morfar fick den. De visste detta och tillät er dela toalett och sa inget om saken till någon. De städade bara toaletten efter den andre magsjuke mannen och när väl morfar blev sjuk så gjorde dom inget annat än att räkna gångerna han bajsade på sig och kräktes.

Det började en tisdag klockan halv 9 och tilläts fortsätta utan att kontakta sjukhuset fram tills halv tio nästa dag. Räkningen hölls fram tills min älskade morfar bajsade på sig 26 gånger och efter det räknades inte antalet mer. Hög puls och feber igen till detta och kräkningarna. Men ingen sa något, inte förräns sjuksköterskan kom på morgonen och konstaterade att en ambulans behövdes omgående. Inte ens ambulanspersonalen fick reda på att personen bredvid var magsjuk och att det var det min morfar även han var nu. Ingen sa något förräns jag ringde senare på dagen och undrade vad som hänt egentligen. Jag blev så klart magsjuk jag med och sjuksköterskorna som tog emot morfar och sen de som vårdade honom på hjärtavdelningen. Aldrig mer att vi släppte tillbaka våran älskade morfar dit igen. Han kom hem efter vårat beslut och att vi vägrade att han skull åka tillbaks dit. Det vet jag var rätt beslut, för du hämtade dig igen morfar. Du kom tillbaks igen! Däremot så var du så svag att vi fick vänta länge innan du kunde få elkonvertera tillbaks ditt hjärta igen. Dagen kom då du blev så frisk att du skulle få göra det och de lyckades få hjärtat i normal takt igen. Du var så lättad och din röst var inte längre lika andfådd.

Jag vet jag sa det till dig att du låter nästan nervös när du pratar och det gjorde du inte längre efter hjärtat kom i takt. Det var så skönt att höra att du mådde bättre och inte var andfådd. Det vände för dig morfar, du var tillbaks igen. Hoppet fanns där nu. Min bror sa till dig att du var tvungen att öva på att gå så du inte blev liggandes, du sa att det skulle du försöka med. Vi beställde en elrullstol åt dig med förhoppningen att vi kunde komma ut kortare turer med dig så du fick se klar himmel igen. Jag vet när vi körde hem dig ifrån sjukhuset och du fått medicin som stoppade din dåliga mage ett tag ifrån att slippa springa på toan. Vi åkte förbi drive in på mcdonalds och du tyckte det var så gott med hamburgare. Du var å nöjd som att komm ut efter ett långt fängelsestraff och få se civilisationen igen. Dagarna efter så sa bad du helt plötsligt mamma att ta med dig på en åktur i bilen och jag ringde dig då samtidigt du var ute och åkte. Du var så glad, tillsut brast du ut i gråt och jag förstod först inte. jag frågade om det hänt något? Det blev tyst ett tag och du bara grät. Tillslut fick du ur dig att det var så jobbigt och få se omgivningen igen och att det gjorde han så glad men samtidigt så ledsen eftersom han aldrig i stort sett kom utanför dörren på grund av magen. Morfar var bra på att hålla masken och inte göra oss andra ledsen över att han var ledsen, men jag såg som tidigare sagt att hans ögon ofta var sorgsna och på senare år så vad depressionen en del som fanns med. Trots detta så fick alla hopp igen när han nu hade lite ny gnista då han fick livet tillbaks. Allt fungerade hyfsat ett tag nu och alla var mindre oroade för honom.

Morfar var morfar igen och jag var senast på besök för cirka en vecka sedan. Jag satt i hans säng och vi pratade om min flickvän som han ännu inte hunnit träffa, jag har vart så stolt för henne och han har vart så glad för min skull. Vi har pratat om henne flertalet gånger. Jag ringde mormor och morfar förra fredagen och morfar svarade. "Jasså ringer du mormors telefon?" Nej sa jag, jag ringer eran telefon och skrattade lite åt honom =) Han var lite avundsjuk när man inte ringde hans mobiltelefon istället för på hemtelefonen. Morfar gillade att han var viktig och han ville helst att man skulle ringa hans telefon då han låg ner så mycket. Vi pratade om vad vi skulle göra ihelgen, jag brukade fråga honom vad han skulle göra och han svarade alltid samma. Jag ska vara hemma jag sa han, jag kommer ingenstans. Jag vet det brukade jag säga, jag gillade att fråga honom ändå och vi skojade en del om att han skulle ta det lugnt med festandet på stan och sådana saker =) Jag berättade att min flickvän kom på besök och skulle spendera tid med mig under helgen, han var på så gott humör och vi pratade om vad vi skulle göra och att vi skulle på restaurang på lördagskvällen. Väl på lördagskvällen efter vårat restaurangbesök så ringde min bror och sa att morfar var på väg i ambulans till sjukhuset.

Jag fattade ingenting och allt stannade upp ifrån att jag hade haft en så trevlig kväll till detta. Min bror var med honom till sjukhuset och sa att det verkade vara hyfsat stabilt men morfar var så andfådd nu igen. Jag misstänkte att hjärtat börjat slå i otakt igen, det kunde göra det om han hade otur. Han sa att han skulle ringa mig väl på sjukhuset och informera hur läget var då om jag skulle komma in eller om morfar skulle stabilisera sig. Jag ringde min mamma och vi diskuterade om vi skulle åka in men beslöt oss för att vänta då min bror redan var där och skulle höra av sig efter att ha hört läkarens utlåtande. Min bror ringde igen och det var som jag misstänkte, hjärtat slog i otakt och de tyckte han var stabil nog för en elkonvertering dagen efter. Vi trodde att det skulle lösa sig, vi oroade oss onte så farligt då min bror tyckte att morfar var ganska normal och de hade suttit och pratat länge. Morfar berättade historier om när han startade sin däckverkstad och fick åka ut på vintern för att byta hjul på latbilar och olika fordon. Det var hårda tider och han slet hårt men var nöjd med att driva sin egen firma. Dom skojade och hade trevligt. Morfar låg och knäppte på en lambelysning fram och tillbaks han gillade att se om saker funkade.

Han har alltid varit intresserad av verktyg och lampor så han ville kolla in så att allt funkade som det skulle, ställa in lampan i rätt läge och så vidare =) Morfar frös lite om ryggen sa han och min bror ordnade en kudde som han la under ryggen i sjukhussängen. Vi tänkte åka till honom på söndagen, men efter att han pratat med min mamma så sa han att han var så trött så att han inte orkade prata så mycket så att vi kunde ta det till veckan. Han var forftarande andfådd. Ingen elkonvertering gjordes på söndagen då de ville vänta och ta prover på honom först. Han hade feber så de ville utreda lite mer men läget var stabilt så alla var rätt lugna. Han hade ju varit på sjukhus så illa däran förut men nu var han relativt ok på något sätt trodde vi. Han ringde mormor på måndag klockan elva och han var fortfarande andfådd och visste inte så mycket om när elkonverteringen skulle göras. Han var rätt lugn och d pratade ett tag och sen la dom på.

Jag satt på skolan och pluggade med en kompis och så ringer mamma. Jag svarar och mamma gråter hejdlöst och i gråten får hon fram. Morfar är död! Jag säger något ehh va ah okej. Därefter så blir jag lite chockad och samtalet är väldigt förvirrat och tungt. Jag åker hem och pratar med min bror och mamma igen. Jag brister ut i gråt och försöker samla mig. Min bror åker till min mamma för att hämta henne och samtidigt kommer min syster dit. Borsan går ut och möter henne vid parkeringen, min syster brister ut i ett leende och säger hej och kommer fram för att kramas. Min bror säger - du jag har något hemskt att berätta, morfar har gått bort. Då skrattar syrran till lite och säger nej nej. Sen kramas dom och min syster sjunker ihop i hans famn och tappar all kraft och brister ut i gråt.. Sedan följer han henne in och pratar och kramas med både mamma och min syster. Han åker sedan till min mormor för att ge henne beskedet då ingen vill ta det på telefon. Han är mest samlad utav min mamma och syster så han tar beslutet att berätta. Jag själv bor några mil bort så vi kom överens att ses på sjukhuset för att ta farväl av morfar. Väl famme hos mormor så kliver han in och mormor ligger på soffan och tar igen sig lite. Hon reser sig och grå glad fram till min bror för att hälsa. Jag har dåliga nyheter säger han, mormor förstår genast och de börjar gå mot köket och stämningen blir tryckt. Är han borta frågar mormor och min bror säger, ja det är han. De kramas och mormor gråter, han följer henne så att dom sätter sig i soffan och de pratar och gråter, sedan åker dom till min mamma och så åker alla mot sjukhuset.

Jag möter upp familjen på sjukhuset och vi går in till läkaren som ska förklara vad som hänt. Jag stålsätter mig för jag kan knappt hålla mig ifrån att brista ut i gråt. Alla stålsätter sig för att inte gråta och lyssnar på vad läkaren har att säga. Läkaren beklagar och allt känns så overkligt. Jag vågar knappt se på min familj för jag vet inte om jag står ut med att se deras smärta för att hålla mig ifrån gråten och kunna höra vad läkaren säger. Han förklarar att de inte vet riktigt vad som hände, men att morfars hjärta gav upp till slut. Det slog men pumpade inget blod. Efter han ringt till mormor någonstans efter klockan elva så får morfar en väldig ångest och pulsen går upp. De försöker få ned pulsen och ge honom lugnande så han får ner ångesten lite. Han har ont i bröstet och mår väldigt dåligt. Han är rädd och väldigt ångestladdad. Efter ett tag lugnar han ner sig och det är flera sköterskor och läkare som jobbar för att stabilisera morfar. Klockan halv ett ungefär så dör morfar. De arbetar cirka en halvtimme med att försöka få igång honom igen, men till slut ger dom upp och kan inte göra mer. Det sista han säger till en sköterska är. - Jag orkar inte mer nu! Sen ger han upp och lämnar oss.

Det är ungefärligt det händelseförlopp som hände och sen vet vi inte riktigt mer. Läkaren tyckte att han hade förhöjda värden av olika mediciner i kroppen och konstaterar att troligen så dog morfar av en infektion och en eventuell blodförgiftning samtidigt som hjärtat inte orkade mer. Det kändes som jag höll på att gå i sönder när läkaren berättade om morfars ångest som han fick på slutet. Jag kände mig så maktlös och en känsla av illamående kom över mig att veta att han var så rädd och hade ångest samtidigt som han hade stor smärta. Efter läkaren sagt sitt så fick vi komma in till morfar och ta farväl. Han låg och såg så fridfull ut med händerna knäppta. Men han var väldigt svälld i ansiktet och runt öronen var han nästan svart. Hela familjen brast ut i gråt och vi höll hans händer och smekte hans kinder medans vi grät. Vi stod där ett bra tag och mormor läste en vacker bön för honom. Något om att vandra i dödskuggans dal. Jag gillar inte kristendom egentligen men det var vackert. Och vi tände ljus och i slutet så pussade jag hans panna och sa. Morfar jag älskar dig..

Du har lämnat oss i djup sorg morfar. Jag har aldrig varit med om en tyngre smäll, du var den far jag aldrig haft. Du fanns för oss alltid och du var god och fin mot oss. Jag är så tacksam för det. Jag är periodvis likgiltig och väldigt förvirrad. Jag vet inte hur länge det ska kännas så här, men en bit av mig dog med dig min älskade morfar. Jag har väntat på denna stunden länge och det har varit ett av de längsta åren i mitt liv. Förtvivlan och hopp har avlöst varandra. Den stress jag har haft och alla i familjen och att se din kamp har varit ett ok att bära. Det är över nu.

Jag vet att livet går vidare och att du lever kvar i oss. För jag är ditt blod och dina tankar är i mångt och mycket mina. Jag vet att nu behöver du inte kämpa mer, du kan få vila och ro nu. Du behöver inte vara ledsen mer morfar. Du behöver inte känna smärta mer. Älskade vän du var älskad av hela din familj djupt i våra hjärtan där du har en plats ingen kan ta ifrån dig.

Jag ska kämpa för att må bra igen och att känna mig levande igen. Jag vet att du vill det min älskade morfar. Du ville oss alla så väl. Förlåt mig morfar att jag inte var med dig i slutet. Jag är så ledsen för detta, att vi inte fick ta farväl. Jag vet att du var så ledsen när du inte fick ta farväl av din egen son. Vi älskar honom djupt. Det vet du morfar att vi gör, nu får ni vara tillsammans igen. Far och son, ingen av er behöver lida nu. Det vet jag. Jag ska vara stark för min familj och vi ska kämpa för att leva morfar, jag lovar dig att vi ska det. Jag ska samla styrka att ta mig upp igen så som du alltid gjort, får jag hälften av din styrka så är jag evigt tacksam.

Jag älskar dig morfar! Hela din familj älskar dig! Det vet du gubben...

Karl Arne Andreasson 1932-08-20 - 2009-10-26 

Morfar. Pappa. Min vän.

Du var en vacker människa som alltid kommer finnas i våra hjärtan...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   Världens slemmigaste man?!?   Jag kikade in här av en slump och till min förvåning är det folk som tydligen läser min blogg forftarande fast jag inte skrivit på ett år hmm hur går det ihop egentligen, och vilka är de som läser?!? Göbbgurr...

  Har du känt på dina känslor någon gång?   Jag gör det just nu..   Mina ögon är suddiga och en varm dov känsla trycker lite lätt i dom, jag sluter dom och öppnar för att se om det är någon skillnad.. Nepps det var det inte, det enda jag la märke til...

  Det är mycket i hjärnan nu =)   Saker jag funderat lite på idag..   Grejen med min gamla blocket annons dök upp idag igen, det känns helt otroligt att det inte är en dröm utan faktisk verklighet.. Jag hade en annons ute för flera månader sen som j...

  Grannar alltså, vad i hela helvete har dom för problem haha =)   Det enda jag önskar är lite vackra kvinnor som är trevliga och ler åt mig.. Det är allt men neeeej det är ju för mycket begärt.. Okej jag har haft grannar som ler åt mig och visst dom...

  Tänk om man kunde uttrycka känslor i bild!   Vad enkelt det hade varit? Eller hade det det?   Om du känner något men inte kan få ur dig den känslan och förmedla den på rätt sätt, då försvinner känslan ut i ingenstans och du kanske aldrig för chans...